Novacane
Jag snörvlar runt, instängd i huset om kvällarna. För jag vill ju följa med på seglingen. Sommarplanerna blir fler än de resterande dagarna och jag lovar egentligen lite för mycket. Bra vanor börjar bli till rutiner och snart står jag där i fören med ansvaret att hålla utkik. Uppe i masten för att lägga över toppseglet, Vid rodret, nere i navigeringhytten för att ta reda på kordinaterna, fastbunden vid mesanen för att se att ingen faller över bord. Jag längtar efter att bli väckt på morgonen vid 8 och vara för trött för att klättra ut bingen och bädda den perfekt. Jag längtar efter vinden i håret och diciplinen, kicken av att sitte högt uppe i masten, sammahålningen som bildas bara efter några dagar, spänningen och attraktioner mellan personer, mina fina bästa sommarvänner, de norska fjordarna och att vara utan mobil i 2 veckor. Utan kontakt med omvärlden i 2 veckor. snart är jag där, bland varma famnar och svala vindar med havets stänk. Jag vill inte vara på någon annan stans.
