nausikation

Jag sprang. Vart visste jag inte, men jag ville inte se mer. Taket fick det bli. Jag satte mig på parkeringshusets tak, på sjunde våningen. Bara för att sitta. Och se något nytt, utifrån någon annan vinkel. Sova, äta, tänka. om och om igen. Fredagen blir lång, med en avslutning på en liten scen och sjunga otaliga klassiker i någon lokal fylld med 40-åriga jusriter, på en firmafest. Over all mår jag egentligen fett bra! förutom att det inte går att ladda upp bilder

Liknelser efter liknelser fyller jag böckerna. Om dagarna repar vi till en coverspelning vi har i den kommande veckan. Jag kommer hem hes och med huvudet fullt av brus. Snart glider vi in på de sista skoldagarna, för att avsluta det första gymnasieåret och säga hejdå till mycket. Hejdå och låtsas som om ingenting ens funnits. Jag vill tänka att jag inte har slösat bort min tid. jag vill tänka att allt har varit vackert. Jag vill inte längre vilja. Sen anländer ju sommaren för att sprida ut människor och ge plats för aktiviteter och sånt man aldrig trodde fanns. Jag är för trött för sån här existentiell skit nu.

Asa – Why can't we beskriver min dag ganska bra. När jag går är det som om jag svävar kanske 5 centimeter över marken. Jag vill aldrig bli nedsläppt igen, för här känns allt så mycket bättre. Allt blir ju vad man gör det till. Allt börjar plötsligt gå upp för mig. Den enda anledningen för mig att vara nere är att jag blir bättre på att formulera mig i text. Det är ändå inge kul med en blogg utan bilder, och just nu verkar det inte fungera att ladda upp. Vi får se när vi ses igen. Kom igen var lite glada. Du är ju faktiskt frisk, hälsosam, vacker och attraktiv. Det är jag säker på. Och snart är det sommar. Och snart kommer Tiffi hit! 

Mitt undermedvetna och jag spelar något sorts spel. När mina tankar för ovanlighetens skull tagit en paus och jag känner att jag inte längre behöver spendera hela min hjärnkapacitet på världsliga analyser, tar mitt undermedvetna över. och där förlorar jag kontrollen. Tiffi brukar säga att förlora kontrollen är som att hoppa fallskärm utan fallskärm. Du vet att du faller, så det är lika bra att njuta av luftmotståndet och pirret i magen, medan du siktar in dig på en sate där nere som kan dämpa fallet. Just nu vill jag nästan helst av allt lära mig om rymden och inte grubbla på sånt som till skillnad är smått.

Jag lyssnar på Frankrikes föredetta presidents fru, Carla Bruni. Franska är ett sånt fint ljud. Jag förstår cirka 0% av vad lyriken handlar om, vilket är skönt. Lyssna utan att det egentligen kan betyda något. Det är bara massa toner och en takt som tillsammans bildar harmonier. Och snart är det långhelg också. Vi styr segelbåten mot landet, jag och några bra människor. Om vädret tillåter ska vi grilla, mysa, lukta på världen och kanske till och med ta ett dopp. Men först ska vi klara av två hela skoldagar inklusive ett nationellt prov och två läkarbesök.

För många känslor som talar emot varandra. Det är som att ha duschat och sedan behöva bajsa. Som att äta samtidigt som man tränar. Som att bita och tugga på en isglass. Jag är emot fysikens egna lagar. En fin dag idag iallafall. Gick runt i staden med Ylvali, hennes kompisar och några fransmän. Köpte ett par Doctor Martens och fikade. Vi tog en bite på Vurma. Deras mackor var goda. Nu har vi gäster och ska äta middag snart, sen åker jag in til livet.

Sedan vi sist hördes har jag sjösatt båt, kastat boll i skolan, varit på Lidingö Rock och sett mina vänner i Blue Line vinna. Gått på cirkus, gått i kyrkan, flyttat hem igen, lunchdejtat med världens bästa Norah på Hermans, hängt med Tiffi och träffat vänner som jag hade mycket att ta igen med. På nätterna har jag suttit vid mina fönster och kollat på rymden. Jag söker efter det oförutsägbara. Men mina 10 fingrar och resten av alla extremiteter kan bara utföra det min hjärna beordrar. Jag hindrar mig själv ifrån välja den enkla vägarna. Mitt spänningsbehov tar över och jag lyckas alltid, på något sätt, hitta det mest riskabla. Det som jag vet inte kan sluta bra. De små stunderna av eufori. Liv som inte längre är korsade. De som inte längre har någon anledning till att säga ett ord till varandra. Nu ska jag slå mig ner i soffan och se på Downton Abbey med mamma och pappa.